Japp, idag är det en vecka kvar. Jag känner mig rätt så positiv faktiskt och igår fick jag skicka in fler papper till Educatius. Vaccinationsdatum och betyg och sådär. Vet inte om det betyder något alls i processen men organisationen är ju i alla fall hoppfull och det betyder ju i alla fall något. 

 

Det är så konstigt egentligen. Jag har under hela våren och försommaren tänkt att vid den här tiden skulle jag redan ha haft familj och åkt iväg. Jag skulle missa Augustifesten, den svenska skolstarten och dagens Svintuna marknad (som förövrigt var precis lika ointressant som alla andra år, det roligaste vi såg var två cocker spanielar). Men så är man liksom hemma nu och det är inte alls som man har tänkt sig. Men nu håller jag verkligen tummarna och hoppas att de ringer med ett glatt besked nästa vecka så att jag också kan få erfara att vara utbytesstudent. 

 

Nu tvingas jag säga att nästa vecka måste jag ha en placering, annars får jag stanna hemma. Jag försöker vara positiv men det är inte det lättaste när ens dröm som varit inom räckhåll helt plötsligt håller på att ryckas ifrån en. 

 

Den här dagen har inte varit så pjåkig ändå. Tog sovmorgon, har tittat på Gossip Girl hela förmiddagen och bara legat i sängen och tagit det lugnt. Både mamma och pappa kom hem åt och ut lunch och vi tjockade i oss pizza. Ikväll ska vi se Hunger Games tillsammans. Är rätt så exited eftersom jag bara hade råd att se den en gång på bio så jag har inte sett den sedan i mars. 

Hela mitt utbytesår tog en rejäl vändning igår. Eftersom allt tydde på att jag hade fått familj så var jag jättespänd på att Explorius skulle ringa. Men de gjorde aldrig det, och jag började bli orolig att ASSE hade gett upp sökandet efter en värdfamilj. Så jag mejlade Explorius och frågade ifall de visste något och cirka 5 minuter senare ringde dem och berättade att de just fått ett mejl från ASSE om att det var väldigt svårt att hitta en värdfamilj och blablabla. Så de gav i princip upp så jag fick några alternativ av Explorius. Antingen boardingschool i USA, select high school i Canada eller att bli överflyttad till en annan organisation vid namn Educatius. De två första alternativet var inget jag var intresserad av och de var också svindyra så det blev nej direkt. 

 

Så då var det Educatius kvar. Deras produktidé är lite som Select High School fast att utbytesstudenterna får välja skoldistrikt istället. Alla dessa ligger i stora städer och deras familjer får en liten ersättning för att ta emot en student. Jag valde efter mycket om och men att tacka ja till detta alternativ trots en viss extrakostnad. Så ja, jag får inte välja skoldistrikt eller liknande men jag kommer väl förmodligen bli placerad i ett av dem. Så nu måste jag börja om med ansökningsprocessen litegrann. Det är några papper att skriva under plus rekommendationsbrev från föräldrar och engelskalärare. Sedan har denna organisation knappt två veckor på sig att hitta en familj. Annars blir det inget. 

 

Så vi får helt enkelt vänta och se hur det blir. Jag hoppas såklart och vill det här enmassa. Men samtidigt känner jag att om det inte skulle gå vägen så är det inte så farligt om jag inte får åka. Jag får gå kvar i min klass med mina kompisar, ta studenten i vår och så vidare och mest av allt behöver jag inte känna att jag ångrar att jag inte åkte för jag har gjort allt i min makt för att komma iväg. Nu blev det långt men ja, det är det som har hänt. 

                                                               

Denna dagen har varit en sådan som bara passerar. Har inte gjort något vettigt alls och har varit supertrött. Tittade på OS-avslutningen igår, WOW säger jag bara återigen, och somnade bortåt halv två och vaknade vid sju av att jag hade en liten fågel i rummet. Fönstret var öppet cirka 5 centimeter men den där lilla rakaren hade lyckats flyga in och satt sig på fönsterbrädan. Så allmänt seg och sådär idag. Straxt efter fågel-incidenten så var det lite mer dramatik när jag öppnade upp tumblr och spoilervarning såg ett 23 sekunder långt klipp som broke my heart. Mina älskade Kurt och Blaine gör slut i något kommande avsnitt. Darren och Chris spelade in en break-up scen i en park i New York igår och det är inte okej att de båda är äckligt bra skådespelare. Grät i några minuter, fast att jag inte var särskilt upprörd och sen var allt iochförsig bra igen. Men fråga mig igen när vi väl får se avsnittet.

 

Anyways, fick en kommentar i slutet av förra veckan av en norsk tjej som berättade att de norska ASSE-studenterna har hittat en katalog där de oplacerade, fortfarande valbara utbytisarna finns och guess what I'M NOT IN THERE ANYMORE! Såvida det inte är pågrund av att de typ gett upp om mig, så är jag ganska så säker på att en värdfamilj är på G. Håller tummar och tår och så vidare nu och hoppas att Explorius ringer med glada nyheter snart. Gärna typ imorgon. Och herregud vi mötte Alices mamma utanför affären och det är så sjukt att du åker imorgon! Jag börjar känna mig lite stressad över att inte veta något ännu men ändå veta om att jag kan åka väldigt snart. Så snart är en från Kolmården iväg. En annan sak som är sjuk att vi är två från lilla Kolmården som åker till samma land, med samma organisation och samma år och allt. 

 

Och åh vad jag hoppas att Explorius ringer imorgon. 

 

                                       Börjar inse att jag kommer sakna min tråkiga lilla hemby. 

 

Hej svejs! 
Fortfarande ingen värdfamilj åt lilla mig och det händer inte så mycket i mitt lilla liv överhuvudtaget. Den här veckan har jag hittills bara jobbat en dag (måndag) och bowlat med min kära familj. Jag jobbade ensam för första gången i måndags, vi brukar vara minst 3 stycken så det tog ju rätt så lång tid. Dök upp enmassa jobbiga saker också, någon hade kissat på sig i en säng och i ett rum hade de dragit in halva skogen ungefär. (Jag jobbar med att städa hotellrum kanske jag ska klargöra). Sedan bowlingen då, det var rätt så grymt. Helt folktomt och trevligt att få umgås med familjen lite. Men gud vad värdelös jag är på bowling. Slutade med att jag körde den tredje serien för fyra personer bara för att jag skulle få en strike men det gick ändå inte. 

 

Nu resten av veckan är det mer fullt upp. Jobbar på hotellet idag och imorgon. Sedan ska jag jobba för Matilda som inte hade lust att dela ut reklam, ett jobb hon började med förra veckan, så jag har två stycken reklamdistrikt att köra i helgen. Det är faktiskt riktigt roligt har jag kommit på, jobbade med det i ett halvår för 3 år sedan. Och på lördag ska jag och Angeliqa gå och se The Amazing Spiderman. Första gången jag träffar någon från klassen under sommarlovet, fy skäms typ. Och sen så kommer min faster upp från Malmö imorgon för att gå på Skogsröjet med pappa så då får vi träffa henne för första gången på cirka ett år. Min helg kommer därmed vara full av grejer att göra och jag ska nog kunna tänka på annat än den där dumma värdfamiljen som aldrig kommer. 

 

 

Idag är det exakt en månad kvar till sista placeringsdatumet. Det sista avresedatumet är den 11:e September vilket innebär att vi är inne på den sista månaden nu. Inom en månad kommer de allra flesta av Explorius USA-studenter befinna sig på andra sidan Atlanten och förhoppningsvis även jag och de andra allergikerna. 

 

Jag har de senaste veckorna kännt av ett stort stöd från alla runt omkring mig, de håller tummarna och hoppas för min skull och det känns bra att veta att det finns människor som faktiskt bryr sig. Har även kännt av stöden från de andra utbytisarna och flera har erbjudit sin hjälp med att fråga runt efter värdfamiljer. 

 

Men det är väldigt svårt det där, att förbereda sig mentalt för två väldigt skilda saker på en och samma gång. En del av mitt huvud försöker förbereda sig på att lämna Sverige för USA i 10 månader medan den andra delen förbereder mig för ett tredje år på Mikael Elias Gymnasiet hemma i Norrköping. Jag känner mig kanska förvirrad och frustrerad. Allt är så ovisst. Sen så ska man förbereda sig på att kunna fixa allt och åka iväg kanske inom en vecka om Explorius skulle ringa med ett glatt besked, och samtidigt ska man förbereda sig på att börja svenska skolan 12-13 dagar efter alla andra om det inte skulle bli av. 

 

Det är konstigt, jag vet inte hur jag ska känna, hur jag ska tänka, hur jag ska bete mig, vad jag ska göra. Tidigare har jag ändå haft fullt upp med jobbet men nu har jag bara fyra arbetspass kvar och allt bara snurrar runt i huvudet. Om jag bara kunde på ett besked. Men nu håller jag tummarna och hoppas på det allra bästa.