Japp, idag är det en vecka kvar. Jag känner mig rätt så positiv faktiskt och igår fick jag skicka in fler papper till Educatius. Vaccinationsdatum och betyg och sådär. Vet inte om det betyder något alls i processen men organisationen är ju i alla fall hoppfull och det betyder ju i alla fall något. 

 

Det är så konstigt egentligen. Jag har under hela våren och försommaren tänkt att vid den här tiden skulle jag redan ha haft familj och åkt iväg. Jag skulle missa Augustifesten, den svenska skolstarten och dagens Svintuna marknad (som förövrigt var precis lika ointressant som alla andra år, det roligaste vi såg var två cocker spanielar). Men så är man liksom hemma nu och det är inte alls som man har tänkt sig. Men nu håller jag verkligen tummarna och hoppas att de ringer med ett glatt besked nästa vecka så att jag också kan få erfara att vara utbytesstudent. 

 

Nu tvingas jag säga att nästa vecka måste jag ha en placering, annars får jag stanna hemma. Jag försöker vara positiv men det är inte det lättaste när ens dröm som varit inom räckhåll helt plötsligt håller på att ryckas ifrån en. 

 

Den här dagen har inte varit så pjåkig ändå. Tog sovmorgon, har tittat på Gossip Girl hela förmiddagen och bara legat i sängen och tagit det lugnt. Både mamma och pappa kom hem åt och ut lunch och vi tjockade i oss pizza. Ikväll ska vi se Hunger Games tillsammans. Är rätt så exited eftersom jag bara hade råd att se den en gång på bio så jag har inte sett den sedan i mars. 

Hela mitt utbytesår tog en rejäl vändning igår. Eftersom allt tydde på att jag hade fått familj så var jag jättespänd på att Explorius skulle ringa. Men de gjorde aldrig det, och jag började bli orolig att ASSE hade gett upp sökandet efter en värdfamilj. Så jag mejlade Explorius och frågade ifall de visste något och cirka 5 minuter senare ringde dem och berättade att de just fått ett mejl från ASSE om att det var väldigt svårt att hitta en värdfamilj och blablabla. Så de gav i princip upp så jag fick några alternativ av Explorius. Antingen boardingschool i USA, select high school i Canada eller att bli överflyttad till en annan organisation vid namn Educatius. De två första alternativet var inget jag var intresserad av och de var också svindyra så det blev nej direkt. 

 

Så då var det Educatius kvar. Deras produktidé är lite som Select High School fast att utbytesstudenterna får välja skoldistrikt istället. Alla dessa ligger i stora städer och deras familjer får en liten ersättning för att ta emot en student. Jag valde efter mycket om och men att tacka ja till detta alternativ trots en viss extrakostnad. Så ja, jag får inte välja skoldistrikt eller liknande men jag kommer väl förmodligen bli placerad i ett av dem. Så nu måste jag börja om med ansökningsprocessen litegrann. Det är några papper att skriva under plus rekommendationsbrev från föräldrar och engelskalärare. Sedan har denna organisation knappt två veckor på sig att hitta en familj. Annars blir det inget. 

 

Så vi får helt enkelt vänta och se hur det blir. Jag hoppas såklart och vill det här enmassa. Men samtidigt känner jag att om det inte skulle gå vägen så är det inte så farligt om jag inte får åka. Jag får gå kvar i min klass med mina kompisar, ta studenten i vår och så vidare och mest av allt behöver jag inte känna att jag ångrar att jag inte åkte för jag har gjort allt i min makt för att komma iväg. Nu blev det långt men ja, det är det som har hänt. 

                                                               

Denna dagen har varit en sådan som bara passerar. Har inte gjort något vettigt alls och har varit supertrött. Tittade på OS-avslutningen igår, WOW säger jag bara återigen, och somnade bortåt halv två och vaknade vid sju av att jag hade en liten fågel i rummet. Fönstret var öppet cirka 5 centimeter men den där lilla rakaren hade lyckats flyga in och satt sig på fönsterbrädan. Så allmänt seg och sådär idag. Straxt efter fågel-incidenten så var det lite mer dramatik när jag öppnade upp tumblr och spoilervarning såg ett 23 sekunder långt klipp som broke my heart. Mina älskade Kurt och Blaine gör slut i något kommande avsnitt. Darren och Chris spelade in en break-up scen i en park i New York igår och det är inte okej att de båda är äckligt bra skådespelare. Grät i några minuter, fast att jag inte var särskilt upprörd och sen var allt iochförsig bra igen. Men fråga mig igen när vi väl får se avsnittet.

 

Anyways, fick en kommentar i slutet av förra veckan av en norsk tjej som berättade att de norska ASSE-studenterna har hittat en katalog där de oplacerade, fortfarande valbara utbytisarna finns och guess what I'M NOT IN THERE ANYMORE! Såvida det inte är pågrund av att de typ gett upp om mig, så är jag ganska så säker på att en värdfamilj är på G. Håller tummar och tår och så vidare nu och hoppas att Explorius ringer med glada nyheter snart. Gärna typ imorgon. Och herregud vi mötte Alices mamma utanför affären och det är så sjukt att du åker imorgon! Jag börjar känna mig lite stressad över att inte veta något ännu men ändå veta om att jag kan åka väldigt snart. Så snart är en från Kolmården iväg. En annan sak som är sjuk att vi är två från lilla Kolmården som åker till samma land, med samma organisation och samma år och allt. 

 

Och åh vad jag hoppas att Explorius ringer imorgon. 

 

                                       Börjar inse att jag kommer sakna min tråkiga lilla hemby. 

 

Hej svejs! 
Fortfarande ingen värdfamilj åt lilla mig och det händer inte så mycket i mitt lilla liv överhuvudtaget. Den här veckan har jag hittills bara jobbat en dag (måndag) och bowlat med min kära familj. Jag jobbade ensam för första gången i måndags, vi brukar vara minst 3 stycken så det tog ju rätt så lång tid. Dök upp enmassa jobbiga saker också, någon hade kissat på sig i en säng och i ett rum hade de dragit in halva skogen ungefär. (Jag jobbar med att städa hotellrum kanske jag ska klargöra). Sedan bowlingen då, det var rätt så grymt. Helt folktomt och trevligt att få umgås med familjen lite. Men gud vad värdelös jag är på bowling. Slutade med att jag körde den tredje serien för fyra personer bara för att jag skulle få en strike men det gick ändå inte. 

 

Nu resten av veckan är det mer fullt upp. Jobbar på hotellet idag och imorgon. Sedan ska jag jobba för Matilda som inte hade lust att dela ut reklam, ett jobb hon började med förra veckan, så jag har två stycken reklamdistrikt att köra i helgen. Det är faktiskt riktigt roligt har jag kommit på, jobbade med det i ett halvår för 3 år sedan. Och på lördag ska jag och Angeliqa gå och se The Amazing Spiderman. Första gången jag träffar någon från klassen under sommarlovet, fy skäms typ. Och sen så kommer min faster upp från Malmö imorgon för att gå på Skogsröjet med pappa så då får vi träffa henne för första gången på cirka ett år. Min helg kommer därmed vara full av grejer att göra och jag ska nog kunna tänka på annat än den där dumma värdfamiljen som aldrig kommer. 

 

 

Idag är det exakt en månad kvar till sista placeringsdatumet. Det sista avresedatumet är den 11:e September vilket innebär att vi är inne på den sista månaden nu. Inom en månad kommer de allra flesta av Explorius USA-studenter befinna sig på andra sidan Atlanten och förhoppningsvis även jag och de andra allergikerna. 

 

Jag har de senaste veckorna kännt av ett stort stöd från alla runt omkring mig, de håller tummarna och hoppas för min skull och det känns bra att veta att det finns människor som faktiskt bryr sig. Har även kännt av stöden från de andra utbytisarna och flera har erbjudit sin hjälp med att fråga runt efter värdfamiljer. 

 

Men det är väldigt svårt det där, att förbereda sig mentalt för två väldigt skilda saker på en och samma gång. En del av mitt huvud försöker förbereda sig på att lämna Sverige för USA i 10 månader medan den andra delen förbereder mig för ett tredje år på Mikael Elias Gymnasiet hemma i Norrköping. Jag känner mig kanska förvirrad och frustrerad. Allt är så ovisst. Sen så ska man förbereda sig på att kunna fixa allt och åka iväg kanske inom en vecka om Explorius skulle ringa med ett glatt besked, och samtidigt ska man förbereda sig på att börja svenska skolan 12-13 dagar efter alla andra om det inte skulle bli av. 

 

Det är konstigt, jag vet inte hur jag ska känna, hur jag ska tänka, hur jag ska bete mig, vad jag ska göra. Tidigare har jag ändå haft fullt upp med jobbet men nu har jag bara fyra arbetspass kvar och allt bara snurrar runt i huvudet. Om jag bara kunde på ett besked. Men nu håller jag tummarna och hoppas på det allra bästa. 

 

Såg ni OS-invigningen igår? Det var så mäktigt, jag fick gåshud redan när de visade klipp från alla "länder" i Storbritannien och barnkören stod och sjöng mitt på gården i Edinburgh Castle. Edinburgh är så himla vackert och jag har varit där! Och sedan framförallt hela den delen av showen där de visade arbetarklassens historia. Rysningar! 

 

Vi är ju i Göteborg nu, kom hit igår vid lunch och åkte en sväng till stranden. Idag har vi tjejer shoppat på Frölunda Torg. Förvånade mig själv med att köpa lite kläder, en kjol och två toppar faktiskt, men det var ju rea överallt. USA kommer passa mig perfekt med billiga kläder. (: 

Imorgon åker vi tidigt härifrån och besöker Gekås i Ullared på vägen hem. 

Finns inte så mycket att berätta om. Inget nytt på USA-fronten. En ny placering kom i fredags och en igår, håller tummarna för att min kommer snart också. Det är så himla svårt att förbereda sig både praktiskt och "psykiskt" för att vara borta i ett annat land i 10 månader när man inte riktigt vet om man faktiskt kommer vara borta i 10 månader. Ibland känns det inte alls som att jag kanske ska åka, så när (och om) jag får familj kommer det väl bli lite panikartat. Att fixa visum och allt annat, att säga hejdå men framförallt att känna sig tillfreds med att åka iväg. Jag vill verkligen det här men just nu känns det som någon annans utbytesår. Det känns inte riktigt som att det händer mig, mer som att jag står och kollar på. 

 

Idag är jag i alla fall ledig, liksom igår och imorgon och jag är lite småkrasslig så det passar väl rätt bra att inte jobba. Jobbar torsdag och sedan är jag ledig fredag-söndag då jag och familjen åker till Göteborg och har planerat in lite Liseberg och sen Ullared på hemvägen. Och imorgon kommer lönen och även om jag bör lägga det mesta till mitt USA-konto tänker jag ändå låta mig själv spendera lite på Ullared.

 

       Kommer jag vara kvar här eller kommer jag lämna det för 10 månader? That's the question you know...

I torsdags var jag på banken med mina föräldrar för att fixa ett Visa-kort till USA. Man märker verkligen hur det
är de små sakerna som får en så taggad och som får allt att kännas mer verkligt. Det här händer faktiskt, förhoppningsvis kommer jag spendera de nästa 10 månaderna på andra sidan Atlanten. Det liksom när man rensar ur sin garderob och genast börjar fundera på vilka plagg man ska ha med sig, eller när man funderar på vad man ska köpa på Ullared och genast placerar dem på Packlistan. En måttsats ska jag köpa till exempel och strumpor. Det är alltid bra att ha, haha. Nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå vägen. 

 

Och det är så fruktansvärt sjukt att de första redan är framme i USA. Aleksi och Ellen kom fram igår och Victoria är påväg till sin nya hemstat Arizona as we speak. 

  

 

 

 

 

 

 

 

Så. I tisdags åkte jag upp för utbytesträffen. Började med att irra runt på tåget som en galning då jag inte hittade Anna. När vi väl kom upp till Stockholm irrade vi runt lite till och sedan mötte vi upp andra på centralen som också skulle på träffen men som inte hade varit på ambassaden. Hamnade därefter på en gräsmatta vid Humlegården där vi satt och snackade ett tag innan vi mötte upp de andra. Sedan käkade vi lunch och så kom Explorius med glass. (: Haha. Sedan valde himlen att öppna sig och en kombination av kyla, hagel, spöregn och åska och blixtar utbröt och vi tog skydd under ett träd. Smart och sådär när det blixtrar. De flesta vek därefter av för att ta skydd inomhus och hemma och sådär. Men så var vi 5 tjejer som bjöd in oss själva till Explorius kontor där vi satt och pratade med Simeon några timmar innan det var dags för oss att åka hem och för min del ta tåget hem till Kolmården igen. 

Comic Con is the best thing ever. Alla fandoms får sitt, förutom Harry Potter dårå. Vi är bara depp.
Men det jag var mest exited över var ju Glee casten. Underbara, superfina Glee-casten. Saknade dock 
Chris, som är upptagen med att skriva böcker och filmer och allt möjligt. 

 

                     

                                                    

Det trillar in placeringar hela tiden nu i Exporius-gruppen och jag sitter fortfarande utan. Det är inget konstigt med det, knappt hälften av oss är i samma sits. Men för varje dag som går känns det som att mitt hopp om att faktiskt få åka blir allt mindre. Jag vill så gärna åka, detta är min sista (och enda) chans men jag vågar inte hoppas för mycket. Jag har börjat tänka på vad som händer om jag inte får åka. Vilken skola ska jag gå på? Hur kommer det kännas? Jag skulle nöja mig just nu bara med att veta att jag kommer få åka, det skulle inte spela någon roll om jag fick familjen det sista möjliga datumet så länge jag visste vart jag kommer spendera de närmsta 10 månaderna. Hemma i lilla landet lagom, med samma tråkiga rutiner. Eller borta, på andra sidan Atlanten där allt är nytt och spännande. 

Denna arbetsdag var typ hemsk. Det åskade och regnade men det var så varmt och kvavt att man var helt utmattad efter någon timme. Det blev ett femtimmarspass och det är under att jag fortfarande är vaken.

Nu har jag i alla fall ledigt i fyra dagar så det känns rätt kanon. Det är ju bara det att min internetuppkoppling skulle förlora mot en snigel om de skulle tävla i snabbhet så jag vet inte vad jag ska hitta på. Det finns ju inte direkt så mycket att göra i denna lilla håla. Men det löser sig. Får bli The Sims 2 och One Tree Hill-maraton. Japp, det låter som en underbar idé.

Jag måste försöka få igång den här bloggen. Problemet är bara att mitt liv är riktigt trist. Antingen jobbar jag eller så gör jag något med min syster eller umgås med en kompis lite snabbt på sin höjd så jag har inte direkt något roligt att berätta om. Det blir ändring på det när/om jag får familj och när jag ger mig av. (:

Det är ju 4th of July idag! Som blivande tillfällig invånare måste man ju fira det litegrann. Och såklart ta del av amerikanarnas stolthet över sitt fria land. 

 

Väntar fortfarande på en liten såndär familj som skulle göra det möjligt för mig att faktiskt åka. Just saying.